Vasa, eller Wasa, är ett svenskt örlogsfartyg som kantrade och sjönk utanför Beckholmen i inloppet till Stockholm på sin jungfruresa den 10 augusti 1628. Skeppet bärgades den 24 april 1961 och är sedan 1990 inhyst i Vasamuseet på Djurgården i Stockholm. Vasa föll i stort sett i glömska efter några tidiga misslyckade försök att bärga henne. Hon lokaliserades åter 1956, av Anders Franzén, och bärgades fem år senare i huvudsak intakt. Hon hystes i en tillfällig byggnad – som kallades Wasavarvet – till 1988 då hon bogserades till det nya Vasamuseet. Vasa är unikt välbevarad och är det enda 1600-talsskeppet i världen som bärgats i så gott skick. Vasa har blivit en av Sveriges populäraste sevärdheter och har hittills lockat över 25 miljoner besökare.
Den direkta orsaken till att Vasa förliste var att hon var alldeles för rank, instabil, för att kunna segla i hårdare vind. Trots att hon inte klarade ett stabilitetstest när hon låg vid kaj lät man henne segla, på grund av Gustaf II Adolfs påtryckningar för att kunna sätta in henne i sjökriget mot Polen i trettioåriga kriget. Förhör hölls efter förlisningen, men eftersom kungen själv godkänt alla mått dömdes ingen för katastrofen.
Inuti skeppet och runt förlisningsplatsen har tusentals föremål och kvarlevor av 16 människor återfunnits. Bland föremålen finns kläder, vapen, kanoner, verktyg, mynt, mat och dryck och sex av Vasas tio segel. Föremålen och skeppet har varit ovärderliga för detaljerad kunskap om vardagsliv, sjöstrid och skeppsbyggnadsteknik under tidigt 1600-tal. När Vasa byggdes skulle hon representera Sveriges militära och politiska makt och Gustav II Adolfs auktoritet som krigarkung. Stora kostnader lades ner på att dekorera och utrusta skeppet. Hon var ett av de största och tyngst bestyckade krigsfartygen i världen när hon byggdes och var utsmyckad med hundratals skulpturer i bjärta och levande färger.
Under 1600-talet gick Sverige från att vara ett litet, fattigt kungarike i den nordeuropeiska periferin utan större inflytande till att bli en av de viktigaste stormakterna i europeisk politik och, från 1611 till 1718, att vara den mäktigaste staten i Östersjön. Perioden går under namnet stormaktstiden och möjliggjordes av en rad skickliga monarker och etableringen av en starkt militariserad centralmakt med en effektiv krigsmakt. Processen används av svenska historiker som en av de mest extrema exempel på hur ett land utnyttjat så gott som alla sina resurser till att föra krig; det lilla nordiska kungariket hade genom ett enormt skatteuttag förvandlats till en militärstat.
En målning av det blodiga slaget på Danzigs redd där den svenska flottan förlorade två mindre skepp; flaggskeppet Tigern tillfångatogs och Solen sprängdes av sin egen besättning när fartyget bordades av polackerna. Amiralerna på båda sidor dödades under slaget.
Gustav II Adolf var en av de skickligaste och mest krigiska av Sveriges kungar och hade varit kung i mer än ett decennium när Vasa byggdes. Den svenska flottan var i dåligt skick och Sverige var i krig med Polen sen 1625 och man var bekymrad över hur trettioåriga kriget gick i Tyskland. Kriget hade rasat sen 1618 och läget såg dystert ut för den protestantiska sidan. För att säkra Sveriges intressen och för att kunna föra effektivt krig mot Polen krävdes en stark östersjöflotta.
Flottan drabbades av flera svåra bakslag under 1620-talet. 1625 råkade en flottstyrka utanför Rigabukten ut för en svår storm och 10 skepp gick på grund och förstördes. I slaget på Danzigs redd 1627 blev en svensk blockadstyrka utanför Danzig utmanövrerad och besegrad av en större polsk styrka, och man förlorade två mindre skepp. Tigern, den svenske amiralens flaggskepp, tillfångatogs och Solen sprängdes av sin egen besättning efter att hon äntrats och nästan tvingats till att stryka flagg. 1628 förlorade man ytterligare tre stora skepp på mindre än en månad: amiral Clas Larsson Flemings flaggskepp Kristina förstördes i en storm utanför Danzig, Riksnyckeln gick på grund utanför Viksten och, kanske mest förargligt för den svenska kronan, sjönk Vasa under sin jungfrufärd. Situationen förvärrades ytterligare för flottan av att Gustav Adolf förde krig på flera fronter. Förutom kriget mot Polen var man tvungen att ingripa mot katolska styrkor som hade ockuperat hela Jylland och hotade Köpenhamn. Även om den svenske kungen hade föga sympati för Kristian IV och arvfienden Danmark var det ännu värre om den strategiska passagen från Östersjön till Nordsjön skulle kontrolleras av katolska intressen.
Den kungliga Vasaättens släktvapen, som Vasa blev uppkallat efter.
Fram till början av 1600-talet hade den svenska flottan främst utgjorts av små skepp, med ett batteridäck utrustat med relativt lätta kanoner. Skeppen var billigare än större skepp och bättre lämpade för eskort och för att patrullera viktiga farleder. En flotta med stora skepp kunde däremot ingjuta mer respekt och kunde vara ett effektivt sätt att etablera auktoritet över såväl fiender som allierade. För den ambitiöse krigarkungen Gustav II Adolf var en flotta med en kärna av stora och mäktiga skepp ett tillfälle som inte kunde gå förlorat. Vasa var det första av fem skepp som var avsedda att vara sin tids största och mest praktfulla fartyg. Tre av de fyra övriga skeppen Kronan, Scepter (“Spiran”) och Göta Ark fyllde framgångsrikt rollen som kärnan i den svenska flottan till 1660-talet. De skepp som var namngivna efter riksregalierna kallades regalskepp och var i praktiken också de största och tyngst beväpnade.
Fartygets namn
Fartyget var uppkallad efter vasen, den heraldiska symbol som ingick i Vasaättens släktvapen. Som andra skepp uppkallade efter symboler, föremål eller djur på 1600-talet var namnet därför i bestämd form, det vill säga “Vasen”. Eftersom ett enhetligt skriftspråk ännu inte fanns på 1600-talet förekom olika former som “Wasen”, “Wasan” och “Wassen”. Först på 1900-talet började skeppet kallas “Wasa” efter den kungliga Vasaätten, något som på 1990-talet moderniserades till “Vasa”. Namnet hade tidigare använts för två andra skepp: ett som byggdes 1570-talet, som blev mer känt som Smålands Lejonet, och ett som byggdes 1599 och förliste 1623 men i modern tid blivit känd som Riksvasa.
Ulf Aipel
Källa: Wikipedia