Leonard Cohen, född 21 september 1934 i Montreal, Québec, Kanada, är en kanadensisk sångare, låtskrivare, musiker, poet och författare. Leonard Cohen har sålt 60 miljoner album världen över.

Cohens texter rör sig runt teman som religion, ensamhet, sexualitet och komplicerade personliga förhållanden. Hans låt “Hallelujah” om Kung Davids relation med sin överbefälhavares hustru Batseba har fått ett enormt genomslag och många grupper och artister har gjort covers på låten.

Leonard Cohen invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 2008.

Han har inspirerat en rad musiker, inte minst goth-gruppen Sisters of Mercy, som tog sitt namn efter en av Cohens kompositioner. Åren 1994 till 1999 tillbringade han i ett zenbuddhistiskt kloster vid foten av Mount Baldy utanför Los Angeles, Kalifornien. Numera bor han i Los Angeles. Under 2008 genomför han sin första turné på 15 år. Den inkluderar konserter i Kanada och Europa. Konserten i O2 Arena, London, den 17 juli 2008 resulterade i ett nytt album.

Cohen föddes i en judisk medelklassfamilj av prästsläkten Kohen i Quebecs största stad Montreal. Hans mor emigrerade från Litauen och hans farföräldrar emigrerade från Polen. Under universitetstiden bildade han ett countryband vid namn The Buckskin Boys. Under dessa år gjorde han även sin litterära debut, genom diktsamlingen Let us Compare Mythologies, utgiven 1956. Efter att ha etablerat sig som poet i hemlandet flyttade Cohen till den grekiska ön Hydra, där han bland annat lärde känna Göran Tunström. Under 1960-talets första hälft skrev han också sina två första romaner, Älsklingsleken och Sköna förlorare. Inget av dessa verk rönte dock tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet som hans musikaliska debut med albumet Songs of Leonard Cohen 1967. Året dessförinnan hade folkmusikern Judy Collins fått en mindre hit med Cohens låt “Suzanne”. Cohens poetiska texter och suggestiva ackompanjemang väckte snabbt stor uppskattning, inte minst i Europa. 1970 uppträdde han på Isle of Wight-festivalen. 1970 började han också samarbeta med Jennifer Warnes som sedan ofta återkommit som hans bakgrundssångare och duettpartner.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, roman av Selma Lagerlöf, utgiven i två delar 1906-1907. Boken var ursprungligen skriven som lärobok i svensk geografi, och handlar om Nils Holgersson, en pojke som blir förvandlad till en pyssling och som på ryggen av en gås får resa genom hela Sverige. Trots att den var tänkt som lärobok i inrikesgeografi har boken översatts till många språk. Boken var även den svenska barnbok som, ända tills Astrid Lindgrens stora succé Pippi Långstrump översatts till flest språk, över 60 stycken.

Nils på gåskarlens rygg är en välkänd bild, som ger de flesta associationer till denna bok. Resan började enligt historien 20 mars år 1898 och Nils kom hem till Västra Vemmenhög den 8 november samma år.

Sagoförfattaren Einar Norelius gjorde 1939 en animerad kortfilm, Nils Holgerssons underbara resa.Han är känd för Pelle Svanslös men dog 1985.

Romanen filmatiserades 1962 som Nils Holgerssons underbara resa. Regi Kenne Fant

Boken om Nils Holgersson ligger även till grund för en japansk tecknad TV-serie, ニルスのふしぎな旅, Nirusu no fushigi na tabi, (“Nils mirakulösa resa“), från 1980, där Nils översätts till ニルス, Nirusu. Denna TV-serie ligger i sin tur till grund för en tecknad långfilm om Nils, och också för Nils Holgersson som tecknad serie. Serien gavs ut av Bastei Verlag i Tyskland från 1981-1983 och tecknades omväxlande av den spanska studion Interpubli (i Barcelona) och tyska Atelier Roche i München. Serien gavs i Sverige ut som månatlig serietidning av Atlantic förlags 1988, som också gav ut ett seriealbum med Nils.

I mitten av 1980-talet gjordes ytterligare en serie löst baserad på Nils Holgersson med namnet Nils Holgersson flyger igen. Serien var en samtidssatir, skriven av Björn Meidal och tecknad av Leif Zetterling. Serien började publiceras 1986 i inrikesflygets tidning Upp & Ner, men avbröts efter ett redaktörsbyte. Serien gjordes dock färdig, och publicerades som ett album hos dåvarande Carlsen/If 1990.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Gustav Vasa, också kallad Gustav I, troligen född 12 maj 1496 på Rydboholms gård eller Lindholmens gård i Vallentuna, Uppland, död 29 september 1560 på Stockholms slott, var kung av Sverige från 1523 fram till sin död. Gustav Vasa gjorde uppror mot Kalmarunionen, avskaffade kungavalen och införde arvmonarki i Sverige. Han tillhörde Vasaätten, den första monarkiska dynastin som regerade ett enat svenskt kungadöme som ett arvrike. Han införde vidare ett starkt centralstyre med en effektiv byråkrati.

Gustav Vasas roll i införandet av en svensk arvmonarki ses idag som grundandet av den moderna nationalstaten Sverige, och det är den 6 juni, datumet då han valdes till kung av riksdagen 1523, som är Sveriges nationaldag. Han har senare, särskilt från sent 1800-tal, upphöjts till landsfader och har därmed blivit en viktig nationell symbol. I modern historiesyn har Gustav Vasa utsatts för en mer kritisk analys där man poängterat hur han med brutala metoder och intensiv propaganda befäste sin makt och röjde motståndare ur vägen. Historikern Lars-Olof Larsson har pekat på att han med sin hänsynslöshet och maktlystenhet, kombinerat med politisk skicklighet, i mycket uppträdde enligt författaren och statsvetaren Niccolò Machiavellis principer för en furstes befästande av sin makt, något som den svenska historieskrivningen ofta uteslutit.

Gustav var son till riksrådet Erik Johansson (Vasa) och Cecilia Månsdotter (Ekaätten). Liksom samtida och äldre medlemmar av Vasaätten använde Gustav Eriksson aldrig släktnamnet Vasa eller benämningen “Gustav Vasa”. Det är först efter att Erik XIV inför adelstitlar enligt kontinental princip som greve och friherre som släktnamn som Vasa börjar användas i Sverige, men det skulle dröja en bit in på 1600-talet förrän bruket med släktnamn var helt genomfört bland adeln. Hans patronymikon Eriksson användes inte efter trontillträdet då han enbart titulerades Kung Gustav utan regentnummer (Gustav I tillkom senare, som brukligt när nästa kung med samma namn tillträdde). I folkmun kallades han för kung Gösta, ett namn som lever kvar i visor och poesi. Stavningen av namnet har varierat. Själv skrev han ofta Göstaff. Stavningen Gustav tillkom på 1900-talet, och innan dess gällde Gustaf.

Bortsett från att samtliga källor säger att Gustav Vasa föddes omkring Kristi himmelsfärds dag, råder det stor osäkerhet om datum och plats för hans födelse. Troligen föddes han den 12 maj 1496 på Rydboholms sätesgård i Uppland, alternativt på den närbelägna gården Lindholmen, dåvarande Orkesta socken, Seminghundra härad. Enligt en uppgift av hans syskonbarn, Brita Kristiernsdotter, föddes han 1495, då Kristi himmelsfärdsdag inföll 28 maj, och enligt en uppgift i Per Brahes krönika 3 maj (det vill säga dagen före Kristi himmelsfärdsdag) 1497. Den senare uppgiften stämmer med en anteckning av änkedrottning Katarina Stenbock, som anger att kungen var 63 år när han dog. En del av sin uppväxt tillbringade han på Rydboholms slott där man fortfarande kan se hans studerkammare.

Enligt Peder Swarts krönika (som skrevs på Gustav Vasas uppdrag) skickades Gustav Vasa vid tretton års ålder till Uppsala skola och universitet för att studera, bland annat latin och tyska. Han tros ha stannat där i 3-4 år. Eftersom andra källor tyder på att han hade dåliga kunskaper i latin, är det oklart i vilken utsträckning han verkligen bedrev universitetsstudier (undervisningsspråket vid Uppsala universitet var latin). Efter vistelsen i Uppsala skickades han till sin släkting riksföreståndaren Sten Sture den yngres hov för utbildning i praktiska ting som hovseder, etikett och fäktning. Han fick också ett slags officersutbildning.

Enligt traditionell historieskrivning skulle Gustav Vasa tidigt ha börjat ta del i tidens politiska händelser och visat mandomsprov i slaget vid Vädla (vid nuvarande Djurgårdsbron i Stockholm) 1517 och slaget vid Brännkyrka 1518. En vanlig uppgift att Gustav Vasa skulle ha burit riksbaneret i slaget vid Brännkyrka är mycket osäker. Den kommer nämligen från en mening i Peder Swarts krönika som författaren hade strukit. Att föra riksbaneret var normalt ett hedersuppdrag för en väl meriterad riddare, inte för en oerfaren väpnare som Gustav Vasa. Mer trovärdig är skildringen av efterspelet till slaget. Kung Kristian II av Danmark föreslog att om Sten Sture den yngre skickade en gisslan bestående av sina fem viktigaste män, skulle Kristian komma i land och förhandla vid Västerhaninge kyrka på Södertörn. När Kristian väl fått gisslan seglade han dock hem med den till Danmark, det vill säga med Olof Ryning, Hemming Gadh, Göran Siggesson (Sparre), Lars Siggesson (Sparre), Bengt Nilsson (Färla) och Gustav Vasa, som var yngst, och vid tillfället 22 år.

Efter att på detta sätt ha förts till Danmark av Kristian II, hölls Gustav Vasa i fångenskap på Kalø slott nordöst om Århus på östra Jylland. Slottet ägdes av Gustav Vasas släkting Erik Eriksson (Banér). Under fångenskapen försökte Kristian locka över gisslan på sin sida. Det lyckades med Olof Ryning, Hemming Gadd och Göran Siggesson (Sparre), medan de övriga vägrade. I september 1519 lyckades Gustav Vasa fly till Lübeck, men först efter åtta månader i denna stad fick han tillfälle att återvända till Sverige. Under tiden hade Kristian II besegrat Sten Sture den yngre i slaget på Åsundens is den 19 januari 1520. Efter riksföreståndarens död den 3 februari 1520 saknade Sverige ledare.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Länder som ratificerar konventionen kommer att tvingas att “aldrig under några omständigheter:”

(a) använda klusterammunition;
(b) utveckla, producera eller på annat sätt förvärva, hamstra, behålla eller överföra till någon, direkt eller indirekt, klusterammunition;
(c) assistera, uppmuntra eller förmå någon att engagera sig i någon som helst förbjuden aktivitet till en stat under denna konvention.

Avtalet tillåter vissa sorts vapen med mindre ammunitionsdelar som inte har de urskillningslösa områdeseffekter eller utgör de odetonerade krigsmaterielsrisker som klusterammunition. Sådana vapen måste uppfylla stränga kriterium för minsta vikt, ett begränsat antal ammunitionsdelar, varje ammunitionsdels kapacitet att individuellt detektera och uppta ett enda målobjekt och närvaron av elektroniska självförstörande och självdeaktiverande mekanismer. Ett begränsat antal kluster och ammunitionsdelar kan behållas för träningssyften och i utveckling av detektion, uppklarande och förstöringstekniker och motåtgärder.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Vasa, eller Wasa, är ett svenskt örlogsfartyg som kantrade och sjönk utanför Beckholmen i inloppet till Stockholm på sin jungfruresa den 10 augusti 1628. Skeppet bärgades den 24 april 1961 och är sedan 1990 inhyst i Vasamuseet på Djurgården i Stockholm. Vasa föll i stort sett i glömska efter några tidiga misslyckade försök att bärga henne. Hon lokaliserades åter 1956, av Anders Franzén, och bärgades fem år senare i huvudsak intakt. Hon hystes i en tillfällig byggnad – som kallades Wasavarvet – till 1988 då hon bogserades till det nya Vasamuseet. Vasa är unikt välbevarad och är det enda 1600-talsskeppet i världen som bärgats i så gott skick. Vasa har blivit en av Sveriges populäraste sevärdheter och har hittills lockat över 25 miljoner besökare.

Den direkta orsaken till att Vasa förliste var att hon var alldeles för rank, instabil, för att kunna segla i hårdare vind. Trots att hon inte klarade ett stabilitetstest när hon låg vid kaj lät man henne segla, på grund av Gustaf II Adolfs påtryckningar för att kunna sätta in henne i sjökriget mot Polen i trettioåriga kriget. Förhör hölls efter förlisningen, men eftersom kungen själv godkänt alla mått dömdes ingen för katastrofen.

Inuti skeppet och runt förlisningsplatsen har tusentals föremål och kvarlevor av 16 människor återfunnits. Bland föremålen finns kläder, vapen, kanoner, verktyg, mynt, mat och dryck och sex av Vasas tio segel. Föremålen och skeppet har varit ovärderliga för detaljerad kunskap om vardagsliv, sjöstrid och skeppsbyggnadsteknik under tidigt 1600-tal. När Vasa byggdes skulle hon representera Sveriges militära och politiska makt och Gustav II Adolfs auktoritet som krigarkung. Stora kostnader lades ner på att dekorera och utrusta skeppet. Hon var ett av de största och tyngst bestyckade krigsfartygen i världen när hon byggdes och var utsmyckad med hundratals skulpturer i bjärta och levande färger.

Under 1600-talet gick Sverige från att vara ett litet, fattigt kungarike i den nordeuropeiska periferin utan större inflytande till att bli en av de viktigaste stormakterna i europeisk politik och, från 1611 till 1718, att vara den mäktigaste staten i Östersjön. Perioden går under namnet stormaktstiden och möjliggjordes av en rad skickliga monarker och etableringen av en starkt militariserad centralmakt med en effektiv krigsmakt. Processen används av svenska historiker som en av de mest extrema exempel på hur ett land utnyttjat så gott som alla sina resurser till att föra krig; det lilla nordiska kungariket hade genom ett enormt skatteuttag förvandlats till en militärstat.

En målning av det blodiga slaget på Danzigs redd där den svenska flottan förlorade två mindre skepp; flaggskeppet Tigern tillfångatogs och Solen sprängdes av sin egen besättning när fartyget bordades av polackerna. Amiralerna på båda sidor dödades under slaget.

Gustav II Adolf var en av de skickligaste och mest krigiska av Sveriges kungar och hade varit kung i mer än ett decennium när Vasa byggdes. Den svenska flottan var i dåligt skick och Sverige var i krig med Polen sen 1625 och man var bekymrad över hur trettioåriga kriget gick i Tyskland. Kriget hade rasat sen 1618 och läget såg dystert ut för den protestantiska sidan. För att säkra Sveriges intressen och för att kunna föra effektivt krig mot Polen krävdes en stark östersjöflotta.

Flottan drabbades av flera svåra bakslag under 1620-talet. 1625 råkade en flottstyrka utanför Rigabukten ut för en svår storm och 10 skepp gick på grund och förstördes. I slaget på Danzigs redd 1627 blev en svensk blockadstyrka utanför Danzig utmanövrerad och besegrad av en större polsk styrka, och man förlorade två mindre skepp. Tigern, den svenske amiralens flaggskepp, tillfångatogs och Solen sprängdes av sin egen besättning efter att hon äntrats och nästan tvingats till att stryka flagg. 1628 förlorade man ytterligare tre stora skepp på mindre än en månad: amiral Clas Larsson Fleming‎s flaggskepp Kristina förstördes i en storm utanför Danzig, Riksnyckeln gick på grund utanför Viksten och, kanske mest förargligt för den svenska kronan, sjönk Vasa under sin jungfrufärd. Situationen förvärrades ytterligare för flottan av att Gustav Adolf förde krig på flera fronter. Förutom kriget mot Polen var man tvungen att ingripa mot katolska styrkor som hade ockuperat hela Jylland och hotade Köpenhamn. Även om den svenske kungen hade föga sympati för Kristian IV och arvfienden Danmark var det ännu värre om den strategiska passagen från Östersjön till Nordsjön skulle kontrolleras av katolska intressen.

Den kungliga Vasaättens släktvapen, som Vasa blev uppkallat efter.

Fram till början av 1600-talet hade den svenska flottan främst utgjorts av små skepp, med ett batteridäck utrustat med relativt lätta kanoner. Skeppen var billigare än större skepp och bättre lämpade för eskort och för att patrullera viktiga farleder. En flotta med stora skepp kunde däremot ingjuta mer respekt och kunde vara ett effektivt sätt att etablera auktoritet över såväl fiender som allierade. För den ambitiöse krigarkungen Gustav II Adolf var en flotta med en kärna av stora och mäktiga skepp ett tillfälle som inte kunde gå förlorat. Vasa var det första av fem skepp som var avsedda att vara sin tids största och mest praktfulla fartyg. Tre av de fyra övriga skeppen Kronan, Scepter (“Spiran”) och Göta Ark fyllde framgångsrikt rollen som kärnan i den svenska flottan till 1660-talet. De skepp som var namngivna efter riksregalierna kallades regalskepp och var i praktiken också de största och tyngst beväpnade.

Fartygets namn

Fartyget var uppkallad efter vasen, den heraldiska symbol som ingick i Vasaättens släktvapen. Som andra skepp uppkallade efter symboler, föremål eller djur på 1600-talet var namnet därför i bestämd form, det vill säga “Vasen”. Eftersom ett enhetligt skriftspråk ännu inte fanns på 1600-talet förekom olika former som “Wasen”, “Wasan” och “Wassen”. Först på 1900-talet började skeppet kallas “Wasa” efter den kungliga Vasaätten, något som på 1990-talet moderniserades till “Vasa”. Namnet hade tidigare använts för två andra skepp: ett som byggdes 1570-talet, som blev mer känt som Smålands Lejonet, och ett som byggdes 1599 och förliste 1623 men i modern tid blivit känd som Riksvasa.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Mary Rose var en karack som tillhörde den engelska flottan under Henrik VIII under första hälften av 1500-talet. Efter 33 års tjänst mot franska, bretagniska och skotska styrkor deltog skeppet i sitt sista slag den 19 juli 1545. I täten för ett anfall mot franska galärfartyg sjönk Mary Rose i Solentsundet mellan Isle of Wight och det engelska fastlandet, inom synhåll för Southsea Castle, den fästning utanför Portsmouth där Henrik VIII själv befann sig. Mary Rose återupptäcktes 1971 och bärgades i oktober 1982 i ett av de kostsammaste och mest komplicerade marinarkeologiska projekten någonsin. Trots att skeppet till stor del brutits ned av erosion och biologiska angrepp har de kvarvarande delarna ett ovärderligt historiskt värde som en tidskapsel från det tidiga 1500-talets England.

Utgrävningen och bärgningen av Mary Rose har blivit en milstolpe inom det marinarkeologiska fältet som har sin motsvarighet endast i bärgningen av det svenska 1600-talsskeppet Vasa (1957–1961). Bland de bärgade fynden fanns bland annat vapen, skeppsutrustning och ett stort antal föremål som besättningen använde såväl ombord som till vardags. Många av föremålen är unika och har försett forskare med ovärderliga insikter i allt från sjökrigföring till musikhistoria. Den bevarade delen av skeppet undergår för närvarande konservering i Portsmouth tillsammans med en stor samling välbevarade föremål. En stor del av dessa föremål visas i det närbelägna Mary Rose Museum.

Mary Rose var under fyra årtionden av sporadiskt krig ett av de största örlogsfartygen i den engelska flottan. Samtidigt var hon ett av de tidigaste exemplen på ett specialbyggt krigsskepp som aldrig användes som handelsfartyg. Hon var beväpnad med tunga kanoner som kunde riktas genom kanonportar, en relativt ny uppfinning. Teoretiskt var hon även ett av de första fartygen som kunde avfyra bredsidor, även om linjetaktiken, den taktik som utnyttjade denna möjlighet i strid, ännu inte var uppfunnen. Det finns ett flertal förklaringar till varför skeppet sjönk, dessa grundar sig på historiska källor, historiska kunskaper om 1500-talets skeppsbygge och även praktiska experiment. Den exakta orsaken till förlisningen är dock än idag oklar på grund av motstridiga teorier och brist på avgörande fysiska bevis.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Till vänster: en budlåda för kontraktsbridge. Till höger: En spelares hand av kort (fransk kortlek). Bortom detta ligger budet på 1♥, som spelaren skulle kunna lägga med hjälp av kort från budlådan.

Det finns olika varianter av bridge, men med “bridge” menas normalt kontraktsbridge. Andra former av bridge är till exempel auktionsbridge och bridge-whist. Det finns även bridgeliknande spel för ett annat antal spelare än fyra personer.

De fyra spelarna kallas nord, öst, syd och väst och spelar parvis. Nord bildar par med syd och öst med väst.

Tävlingsbridge spelas antingen individuellt, i par eller i lag bestående av 4-6 spelare varav fyra spelar varje match.

Bridge är ett sticktagningsspel som föregås av en ofta komplicerad budgivning. Paret bjuder dels antalet stick de tror sig kunna ta, dels vilken färg som ska bli trumf eller om man vill spela utan trumf så bjudes sang.

Färgernas rangordning från högsta till lägsta är sang, spader (♠), hjärter (♥), ruter (♦), klöver (♣). Esset är det högsta kortet och tvåan det lägsta.

Efter det att budgivningen är färdig, blir den spelare i paret som har bjudit det högsta kontraktet och först bjudit den spelade färgen spelförare och dennes partner blir träkarl. Detta innebär att partnerns kort läggs synliga på bordet när utspelet gjorts. Spelföraren spelar sedan även dessa kort. Spelaren till vänster om spelföraren spelar ut det första kortet.

Schack är ett bräd- och strategispel för två deltagare. Lånordet “schack” härstammar från det persiska ordet shah, som betyder “kung”. Spelet anses ofta vara “kungen av strategispel”, tillsammans med bridge och go.

Schack är ett spel med fullständig information. Detta innebär att allt som händer på spelplanen är synligt för båda spelarna, att det är ett rent skicklighetsspel utan inslag av tur och att det teoretiskt finns en optimal strategi för någon av spelarna (som dock är okänd).

Schack har mycket varierade spelmöjligheter, trots att utgångsställningen är densamma i varje parti. Det finns exempelvis fler möjliga schackdrag än atomer i universum.

Ulf Aipel

Hans Axel von Fersen, Axel von Fersen d.y., född 4 september 1755 i Stockholm, död (mördad) 20 juni 1810 i Stockholm, var greve, riksmarskalk, en av rikets herrar, serafimerriddare, Kommendör med stora korset av Svärdsorden, generallöjtnant och ambassadör. Son till Axel von Fersen d.ä. och Hedvig Catharina De la Gardie.

Axel von Fersen var militär och politiker samt en tidstypisk representant för hovstilen vid Gustav III:s hov. Han var franska drottningens Marie Antoinette gunstling och planerade och deltog i den franska kungafamiljens misslyckade flyktförsök 1791. Han deltog i det amerikanska frihetskriget på kolonialisternas sida mot den brittiska kronan. Han fick en spektakulär död då han mördades på grund av falska rykten om att ha varit inblandad i den svenske kronprinsen Karl August:s död 1810.

von Fersen anses vara upphovet till Röda nejlikan – The Scarlett Pimpernel.

ULF AIPEL

Berlin är huvudstad i Tyskland och dess folkrikaste stad med 3,4 miljoner invånare (2009). Med förorter har staden 4,35 miljoner invånare. Berlin utgör förbundslandet Berlin och är med sina 892 kvadratkilometer Tysklands största stad till ytan.

Berlin är genom sitt kulturella och historiska arv en av Europas mest kända och besökta metropoler. Berlin är en betydande trafikknutpunkt och ett viktigt ekonomiskt och kulturellt centrum i Tyskland och Europa. Institutioner som universitet, forskningscentrum, teatrar, museer men också festivaler, nattlivet och arkitekturen i Berlin har ett världsrykte. Historiskt har Berlin varit huvudstad i flera tidiga historiska tyska stater, som Mark Brandenburg, Preussen, Tyska kejsardömet, Weimarrepubliken, Nazityskland och Östtyskland. Berlin är sedan 1991 det återförenade Tysklands huvudstad. Från krigsslutet hade Bonn fungerat som huvudstad i Västtyskland och Östberlin som huvudstad i Östtyskland.

Berömda stadsdelar inkluderar Mitte, Prenzlauer Berg, Wannsee och Kreuzberg.