Gustav Vasa, också kallad Gustav I, troligen född 12 maj 1496 på Rydboholms gård eller Lindholmens gård i Vallentuna, Uppland, död 29 september 1560 på Stockholms slott, var kung av Sverige från 1523 fram till sin död. Gustav Vasa gjorde uppror mot Kalmarunionen, avskaffade kungavalen och införde arvmonarki i Sverige. Han tillhörde Vasaätten, den första monarkiska dynastin som regerade ett enat svenskt kungadöme som ett arvrike. Han införde vidare ett starkt centralstyre med en effektiv byråkrati.
Gustav Vasas roll i införandet av en svensk arvmonarki ses idag som grundandet av den moderna nationalstaten Sverige, och det är den 6 juni, datumet då han valdes till kung av riksdagen 1523, som är Sveriges nationaldag. Han har senare, särskilt från sent 1800-tal, upphöjts till landsfader och har därmed blivit en viktig nationell symbol. I modern historiesyn har Gustav Vasa utsatts för en mer kritisk analys där man poängterat hur han med brutala metoder och intensiv propaganda befäste sin makt och röjde motståndare ur vägen. Historikern Lars-Olof Larsson har pekat på att han med sin hänsynslöshet och maktlystenhet, kombinerat med politisk skicklighet, i mycket uppträdde enligt författaren och statsvetaren Niccolò Machiavellis principer för en furstes befästande av sin makt, något som den svenska historieskrivningen ofta uteslutit.
Gustav var son till riksrådet Erik Johansson (Vasa) och Cecilia Månsdotter (Ekaätten). Liksom samtida och äldre medlemmar av Vasaätten använde Gustav Eriksson aldrig släktnamnet Vasa eller benämningen “Gustav Vasa”. Det är först efter att Erik XIV inför adelstitlar enligt kontinental princip som greve och friherre som släktnamn som Vasa börjar användas i Sverige, men det skulle dröja en bit in på 1600-talet förrän bruket med släktnamn var helt genomfört bland adeln. Hans patronymikon Eriksson användes inte efter trontillträdet då han enbart titulerades Kung Gustav utan regentnummer (Gustav I tillkom senare, som brukligt när nästa kung med samma namn tillträdde). I folkmun kallades han för kung Gösta, ett namn som lever kvar i visor och poesi. Stavningen av namnet har varierat. Själv skrev han ofta Göstaff. Stavningen Gustav tillkom på 1900-talet, och innan dess gällde Gustaf.
Bortsett från att samtliga källor säger att Gustav Vasa föddes omkring Kristi himmelsfärds dag, råder det stor osäkerhet om datum och plats för hans födelse. Troligen föddes han den 12 maj 1496 på Rydboholms sätesgård i Uppland, alternativt på den närbelägna gården Lindholmen, dåvarande Orkesta socken, Seminghundra härad. Enligt en uppgift av hans syskonbarn, Brita Kristiernsdotter, föddes han 1495, då Kristi himmelsfärdsdag inföll 28 maj, och enligt en uppgift i Per Brahes krönika 3 maj (det vill säga dagen före Kristi himmelsfärdsdag) 1497. Den senare uppgiften stämmer med en anteckning av änkedrottning Katarina Stenbock, som anger att kungen var 63 år när han dog. En del av sin uppväxt tillbringade han på Rydboholms slott där man fortfarande kan se hans studerkammare.
Enligt Peder Swarts krönika (som skrevs på Gustav Vasas uppdrag) skickades Gustav Vasa vid tretton års ålder till Uppsala skola och universitet för att studera, bland annat latin och tyska. Han tros ha stannat där i 3-4 år. Eftersom andra källor tyder på att han hade dåliga kunskaper i latin, är det oklart i vilken utsträckning han verkligen bedrev universitetsstudier (undervisningsspråket vid Uppsala universitet var latin). Efter vistelsen i Uppsala skickades han till sin släkting riksföreståndaren Sten Sture den yngres hov för utbildning i praktiska ting som hovseder, etikett och fäktning. Han fick också ett slags officersutbildning.
Enligt traditionell historieskrivning skulle Gustav Vasa tidigt ha börjat ta del i tidens politiska händelser och visat mandomsprov i slaget vid Vädla (vid nuvarande Djurgårdsbron i Stockholm) 1517 och slaget vid Brännkyrka 1518. En vanlig uppgift att Gustav Vasa skulle ha burit riksbaneret i slaget vid Brännkyrka är mycket osäker. Den kommer nämligen från en mening i Peder Swarts krönika som författaren hade strukit. Att föra riksbaneret var normalt ett hedersuppdrag för en väl meriterad riddare, inte för en oerfaren väpnare som Gustav Vasa. Mer trovärdig är skildringen av efterspelet till slaget. Kung Kristian II av Danmark föreslog att om Sten Sture den yngre skickade en gisslan bestående av sina fem viktigaste män, skulle Kristian komma i land och förhandla vid Västerhaninge kyrka på Södertörn. När Kristian väl fått gisslan seglade han dock hem med den till Danmark, det vill säga med Olof Ryning, Hemming Gadh, Göran Siggesson (Sparre), Lars Siggesson (Sparre), Bengt Nilsson (Färla) och Gustav Vasa, som var yngst, och vid tillfället 22 år.
Efter att på detta sätt ha förts till Danmark av Kristian II, hölls Gustav Vasa i fångenskap på Kalø slott nordöst om Århus på östra Jylland. Slottet ägdes av Gustav Vasas släkting Erik Eriksson (Banér). Under fångenskapen försökte Kristian locka över gisslan på sin sida. Det lyckades med Olof Ryning, Hemming Gadd och Göran Siggesson (Sparre), medan de övriga vägrade. I september 1519 lyckades Gustav Vasa fly till Lübeck, men först efter åtta månader i denna stad fick han tillfälle att återvända till Sverige. Under tiden hade Kristian II besegrat Sten Sture den yngre i slaget på Åsundens is den 19 januari 1520. Efter riksföreståndarens död den 3 februari 1520 saknade Sverige ledare.
Ulf Aipel
Källa: Wikipedia
